[7] Josefin tycker synd om sig själv

(23:15)
Jag skäms egentligen när jag tänker efter.
Jag kan sitta och klaga en hel kväll på hur dåligt jag tycker allt är här och med mig.
Jag hatar mitt hår, och helt seriöst - säg inte att du vill ha det. Det finns så jävla många som säger att de vill ha det, att de skiter i vilket jobb det är, att jag inte kan färga, vara ute i regn osv. Håll bara käften. Visst, jag blir egentligen jättesmickrad och glad, naturligtvis. Men ni förstår inte hur det är. Jag skulle nästan kunna raka av mig det för att ha peruk i stället. Jag vill ha blont hår. Eller svart. Sådär massa sött tuperat med snelugg över hela pannan och ett diadem, ni vet. När jag klippte mig så tänkte jag att det var väl inte så svårt att fixa till nu, men ohjo, så svårt det är. Jag måste skaffa bättre plattång så jag kan bränna sönder håret och göra det ännu torrare och slitnare. Hoho.
Jag kan inte färga det svart eller ännu mindre bleka det blont. Jag har ångrat mig vad det gäller rött och är istället mer inne på orange/blond. - Allt för lite förändring. Men förändring förnöjer, inte sant? Dock tror jag inte att det blir något med det heller om jag ska köpa en riktigt bra plattång och börja platta det ungefär för jämnan.

Men det finns ju så mycket värre problem än att en bortskämd skitunge har fult hår.
Halva jorden får inte tillräckligt med mat eller rent av svälter ihjäl. Går nakna då jag önskar att jag hade mer pengar så jag skulle kunna köpa mer kläder även då mina garderober snart är fulla av kläder jag inte ens använder.
Jag blir sur över att mina ögon har fel färg och form då de finns dem som har fått deras ögon bortsprängda. Att de har någon sjukdom eller är helt blinda.
Jag vill ha mer godis och sötsaker när de finns barn som har turen att kanske få en cokladkaka på julafton, om de har turen att få fira jul.
Jag blir förbannad på mamma och pappa att de flytatde hit. Mitt ute i ödemarken med en timme till närmaste stad. Det finns ingenting att göra här, ingenting kommer hit.
Men herregud. Jag har turen att få bo i ett hus. Med en hel familj som älskar varandra. Vi firar jul och födelsedagar. Jag får tårta och pressenter för tusentals kronor.
Jag får 1050 kr varje månad utan att ens behöva sätta in min tallrik i tvättmasiknen, tvätta mina kläder, städa. Jag gör egentligen ingenting.

Mamma och pappa körde totalt 30 mil för att jag skulle kunna gå på gatufesten och bodde där en natt. (Dock skulle de gått ändå och att jag bodde hos Stefan, men att de gjorde det ändå.)
Jag får den maten jag vill ha, jag får pengar när jag frågar.
Mamma köpte en flygbiljett åt mig, tågresa och hotelrum för två nätter så att jag skulle få se mitt favoritband.
Det är så sjukt egentligen. Vad för saker man tar som en vana och förgivet.
Allt jag får. Jag har vänner, egen dator. TV. Mobil, kamera (ska få systemkamera, bara jag bestämmer mig för en). Utan att jag ens tänker på det. Ser bara det dåliga och det jag inte har.
Och det här är ju naturligtvis ingenting som jag inte tänkt på tidigare. Jag tänker på det rätt ofta, faktiskt. Men ändå gör jag ingenting åt saken.
Jag borde verkligen, jag vet det. Det här inlägget var egentligen tänkt som bara massa klag, som ni kan läsa på rubriken. Men mitt i allt så ångrade jag mig. Och tur var väl det, för fan vad jag skulle skämmas om jag skrev ut allt som jag hade tänkt, på alla sätt jag tycker synd om mig själv, när det i sjävla verket inte alls är det.

Nu ska jag lägga mig, så jag förhoppningsvis är pigg i morgon då jag ska till sjukhuset och ge mer blod som jag inte hann förra veckan då jag svimmade.
Det kommer faktiskt vara synd om mig i morgon, jag är så sjukt nervös för att svimma igen. Spy.
Men om man vänder på det - vilken tur jag har som har tillgång till sjukvård. Att få lämna lite blod så de kan ta prover och se vad jag inte tål. Om man tänker på de sjuka som inte ens får komma till något sjukhus då de är dödssjuka.
Jag hoppas att det här är en tankeställare, inte bara för mig, utan även er.

(Jag kommer tycka synd om mig själv i morgon. Dumma mig)