[17] For all the times i never never turned away (stugan)

(20:01)

Sådär ja, nu är jag redo att skriva lite mer.
Medan jag vilade härifrån låg jag i soffan med en vetekudde (heter det så?) på ryggen och kollade på tv med pappa. Det var något program som handlade om Kina och om folket som tvingas flytta. Det är ju helt sjukt egentligen! Nu kommer jag verkligen inte kunna kolla på OS när jag ska behöva tänka på de stackars kineserna som tvingats flytta ifrån sina hus in till nya lägenheter där de inte alls vill bo. Jag fattar inte att det är lagligt att bara köra i väg folk från sitt eget hem. Är det inte någon som håller med mig?

Nåja, jag ska inte skriva mer om det utan hur tiden i stugan var.
Det var som vanligt mysigt där. Eller nu ljög jag nog. Vädret var inte speciellt bra och jag har nog aldrig dödat så många myggor. Vi kunde knappt vara utomhus utan att bli helt blodtömda. Men så var det ju inte hela tiden och klättrade man sisådär 7 meter upp i en tall så var det rätt okej. Det gjorde jag. Lyssnade på Sigur och annan mysig och bra musik.
Jag tog lite bilder med såklart. Och tre, fyra blev jag faktiskt nöjd med. Varav en, två riktigt nöjd. Jag ska lägga upp en del här, även såna som inte var så speciella.
Mesta tiden var jag ute på myrarna eller uppe i trädet. Och jag tänkte "Sigur och det här är allt man behöver". Oh, så mysigt det var. Jag som har längtat så efter stugan tillsammans med Sigge.

Pappa och jag tog en liten promenad rakt ut i skogen längst en traktorväg 6 km kanske. 6 kilometer är ganska långt när man tänker efter. Det tar nästan en timme att gå, i alla fall på en såndär väg med gummistövlar. Så jag fick tid att tänka lite, då min pappa inte är den allra pratgladaste.
Jag tänkte mest på att det var jobbigt att gå och att jag började få skavsår. Men mitt i allt detta insåg jag på att det är såhär livet är. Det är som en lång vandring mot målet. På vägen stöder man på förhinder och man får lite sår och smällar. Förhindret för oss var tre bäckar vi var tvungen att korsa och såren och smällarna var mitt skavsår. Men hur jobbigt det än är så är det oftast värt allt slit. Ibland är det inte det. Den här gången var det värt det då vi rätt som det var såg två vita rumpor mellan grenarna. Det var inte några vilseleda samer som tappat sina byxor i färd med att leta rätt på sina renar som inte fanns där. Nejnej, det var kossor! Där, mitt ute i skogen. Vi hade nämligen kommit fram till vallen. Lievallen. Den höll på att rustas upp fick vi reda på av en ensam gubbe som var där och renoverade ett tak.
Pappa och jag gick runt där ett tag med kossorna och den sällskapliga 0008 och fortsatte sedan, för min del barfota, till hästskodalen. Visst låter det fint? Det är pappa som har kommit på det namnet. Det var verkligen superfint där. Som jag sa "det här är nog ett ställe som Plupp skulle vilja bo på". Jag önskar jag fick vara Plupp.

Jag älskar verkligen att vara där uppe. Ibland funderar jag på om man inte skulle flytta upp till fjällen som någon tokig människa och bo med djuren och sluta sminka sig och raka benen. Naturligtvis ångrar jag mig alltid eftersom jag också vill bo i en storstad. Jag är ofta som två människor. Jag har två helt olika sidor och vet inte riktigt vilken som är den rätta jag. Jag antar att jag är en blandning och någon gång kanske en av sidorna vinner och det är då jag har hittat mig själv på riktigt.
En sak är jag säker på i alla fall. Jag tänker aldrig sluta raka benen och bo i en liten stuga uppe i fjällen. Däremot så kan jag sluta sminka mig för ett tag och vara på besök.