[12] Det som är skrivet är skrivet och livet är livet

(18:09)
Gabrielle och jag pratade om livet i dag. Vi pratade om saker som hänt, vår barndom och minnen. Men även det som en dag ska hända. Vilka val man ska ta en dag och hur man vet vad som är rätt och vad man verkligen vill göra av livet.

Jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Jag har nog verkligen fått en åldersnoja. Redan. Jag menar, jag ska snart fylla sjutton år och det har inte alls varit som jag tänkt mig. Hur vet jag att det inte kommer att bli så med resten av livet?
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv.
Jag har länge haft som mål att åka till Japan. Kanske studera där. Jag är inte alls lika sugen på det längre. Varför vill jag det så gärna? Så speciellt är det väl för tusan inte. Det jag egentligen gillar med japan är musiken och språket. Men och andra sidan, skulle någon ha på mig en ögonbindel och jag fick höra folk från olika länder är det inte alls säkert att jag skulle urskilja japanskan.
Snygga är de, ja det kan jag inte säga något annat om. Men så snygga är de inte. Det är vissa som är det, men de flesta japaner är fruktansvärt fula.
Så nej, jag vet inte längre om jag vill dit.

Mitt jobb då. Ska jag gå högskola? Utbilda mig till något riktigt? Jag vet inte. Jag skulle vilja ha ett riktigt jobb.
Som Gabrielle och jag också kom fram till. Tänk att bo här, i Ljusdal och jobba med gamlingar hela livet. (Inget illa menat om det råkar sig vara så att någon som läser det här har en mamma som gör det, alla har olika begär.) Fy fan vad meningslöst. Visste jag att mitt liv skulle se ut så skulle jag ta livet av mig nu på fläcken.
Jag vill påverka någon annas liv. Göra det bättre för någon. Det har jag haft som mål länge.
Härifrån ska jag också flytta, helst så snabbt som möjligt. Men samtidigt så vill jag inte bli ensam i någon stor stad utan att känna någon till en början.
Jag har ju två år kvar så det är ju ingen brådska ännu, men tiden går snabbt och snart är jag nog där.
Jag är så rädd, för man har bara ett liv och jag vill inte slösa bort det. Samtidigt så ska man nog inte ha för höga förväntningar på livet då man nog blir missnöjd hur det än ter sig.

Jag kan inte se mig själv som vuxen. Sitta och betala räkningar, åka bil hem från jobbet, laga mat för en hel familj, om jag har någon.
Men vem vet, om tio år har jag kanske en familj och är en helt annan människa.
Det är sjukt egentligen. För tio år sen var jag sju år och lyssnade på Spice Girls fastän jag inte alls gillade dem och dansade med mina kompisar, fastän jag inte alls kunde dansa eller någon låt vi minade till.

Även då det känns som om jag kommer sitta här i mitt rosa rum och skriva meningslösa blogg-inlägg och lyssna på musik jag egentligen inte gillar speciellt mycket tills jag dör.
På tal om mitt rosa rum föresten - det måste göra någonting åt det. Det ser ut som om en 10-åring bor här och har fulla väggarna fulla med fula tavlor samt alldeles för mycket bilder på snygga japanska killar.
Jag ska fixa till det nu med detsamma.

Jag är glad igen. Tack Gabrielle och Stina. För utan att ni egentligen inte har gjort något så har ni gjort precis vad som behövdes för att göra mig glad och glömma och se framåt. Även då, som ni just har läst, det kanske inte är något att se fram emot. Men jag ser det ändå som något jag kan skratta bort och ta med en nypa salt. Allt ordnar sig nog till slut, och allt händer också av en anledning.
Ja, så är det nog.