[2] Sjukhuset

(15:01)
Jag har alltid velat åka på en bår på sjukhuset. Det är väl en sån där sjuk sak som många vill. Som att bryta benet och få åka ambulans. Sånt som egentligen inte är roligt alls. Sånt som det egentligen är helt galet om att man drömmer om att vilja.
Jag har i alla fall fått åkt på en bår på sjukhuset nu.
Och det var inte alls roligt.

Jag gick upp olidligt tidigt på morgonen. Ungefär halv nio. Åt lite frukost (LITE eftersom jag inte tycker om något), tog mina piller och åkte in till Ljusdal med bussen. Jag fick numret 42. Åtta stycken före mig. Jag väntade och väntade... äntligen var det min tur. Eller kanske otur som man brukar säga.
Jag gick in och sjukhustanten bad mig att dra upp tröjärmen då hon skulle ta lite blod.
Jag hatar allt som har med sprutor och stick och kroppen att göra. Det äcklar mig så att tänka att blodet rinner omkring där inne i kroppen och att maten mals ned till en sörja och.. ja, ni förstår.
Men jag tänkte, det är ju bara ett litet stick, det får jag väl klara.
Det var tyvärr inget litet stick. Hon sa inte ens "nu kommer det att sticka till lite". Hon bara tryckte in nålen i mitt armveck och det började pumpas ut blod.
Röret blev fullt och hon satte dit ett nytt.
Jag kände att jag blev mer och mer äcklad, kved till lite och vände bort huvudet. Hon frågade om allt var okej och jag svarade ja.
Jag ljög och kände att jag blev allt yrare och svagare.
Julsånger spelades upp. Det var mörkt och en man och en kvinna kramades under en gatulyckta.
Sen blev det ljust och någon slog mig i ansiktet och skrek att jag skulle vakna.
Smärtan i huvudet, svagheten. Jag kunde inte stå själv så de höll mig uppe. Det kändes som ett band var virat runt mitt huvud. Ett band med tomhet. Jag fattade ingenting alls och ville bara kräkas. Jag grät och krampade. Tre sjukhustanter försökte hålla mig på benen men det lyckades inte. De la mig på en bår och där låg jag. Jag kunde inte öppna ögonen utan grät bara och ville bort. Jag kan inte förstå hur jag kunde må så dåligt av det, men det gjorde jag.

Mamma kom sen, då hon jobbar på sjukhuset, och de förde bort mig till ett "lugnare rum". Det var inte alls lugnare och jag blev yr av att åka på båren.
När de hade gått en halvtimme, som för mig kändes som fem minuter men samtidigt som en evighet måste de gå på lunch. "Ey, vi måste på lunch nu. Du kan inte öppna ögonen och du är för svag för att ens sitta upp, men vi måste få mat, så stick!" De skjutsade mig in på akuten där de förde över mig till en sån där hård sjukhus brits. Jag mådde dåligt över att behöva vända på mig och spydde i en såndär plastpåse med kant som jag bara några dagar tidigerade hade skämtat om att fyllon får spy i när de kommer in på kvällarna.
Hur som helst så mådde jag lite bättre av det och det tomma bandet, som jag kände det som, försvann.
Jag fick lite kakor och juice att dricka och efter kanske en timme var jag redo att sätta mig upp.
Men det gick inte lika bra att gå. Pappa, som även han jobbar på sjukhuset, gick och hämtade en rullstol (en till sak jag alltid velat åka i) och skjutsade ner mig på arbetsterapin där de jobbar.
Där sov jag i två timmar och sen var det dags att åka hem.
Jag kunde faktiskt till och med gå ut till bilen själv. Yay me!

Det låter egentligen helt sjukt att jag mådde så dåligt av att svimma lite, men that's how it was.
Nu mår jag bra ialla fall. Fast jag vågar inte ta bort plåstret då det äcklar mig för mycket.
Nästa evcka måste jag in och ta resterande prover också. Uuuuäh! Lika många prover till då jag svimmade efter tre när de skulle ha sex.

Nu ska jag försöka hitta på något roligt att göra.
Vika strumpor, åka bananbåt eller döda flugan i mitt fönster.