[22] Dag 1. Thailändska paviljongen

[21] Feel forgotten. You.

(22:03)

Sådär ja! Nu är jag hemma igen. Välbehållen men med nästan blödande öron. På tåget var det någon familj som hade två, tre galna ungar. De hoppade omkring och skrek och pangade med armstöden. Usch, men jag dämpade det lite med musikas!

Jag har haft massa skoj i alla fall, som alltid med Maria.
När jag kom fram så började vi... eller hon, sminka mig. Jag såg ut som en japan och inte alls som mig, men jag gillade det! Sen klädde vi på mig andra kläder så jag nästan såg ut som en hora. Som pricken över i:t en liten grön hatt... mössa? Folk glodde en aning på stan. Jag förstår dem. Men 50-åriga gubbar tycker jag inte borde glo så mycket att de nästan trillar av vespan och sen dessutom vänder för att åka tillbaka och glo lite mer.

Småpojkar: Lite fulla va?
Maria: Snarare lesbiska!
Småpojkar: *hakorna i backen* Gör något sexigt!
Maria: Vad får vi då?
Småpojkar: Snus!
Maria: Men jag snusar inte, jävla puckon!
Småpojkar: Cigg då!

Senare på kvällen skulle vi möta Erik för att få ett par byxor till Maria. Självklart glömde han dem och jag började hata honom för han var elak. *gråta*
Men vi hann inte träffa han så länge för vi måsta gå tillabaka in för det var sent och blaha. Änywäy så kunde han inte sova så vi tänkte att han kunde komma till oss. Men Maria får inte ha boys på besök on tha night så vi tänkte smussla in honom. Och trots våran fina nysning när vi öppnade dörren så gick hennes pappa inte på det. Så Maria gick in och lämnade mig ensam där ute med han i ungefär en timme. Det var kallt och jag hade bara siden kallingar. Klockan var typ... 2-3 på natten. Men det var rätt kul ändå. Och tråkigt på samma gång. Vi hade föresten inte sex som jag skrev innan. Om någon nu trodde minsta lilla på det. Jag bara skrev så för att göra er nyfikna. Pojkvän är han inte heller. Maria bara sa så till sin papi.

Nästa dag så vaknade jag ungefär 3 timmar senare än Maria. Heh.. Vi åt lite och gick ner på stan och tog lite bilder igen. Den här gången såg jag ungefär ut som en glass. Najs!
Så hittade vi en stalker på Ica. En snygg sådan. Gubbe. Ehhh.. sen kikade vi som sagt på Danny the dog och sen vet ni resten. Typ. Jag åkte hem och hej fadirittanlej!
Men nu har jag lyssnat på "ok 2b gay" to long och jag måste packa snart för i morgon ska jag på mini semester med mor och far. Men jag ska lägga upp lite bilder bara. (Mobbas inte, jag är verkligen ingen modell.)

[21] Bajståg

(18:02)
Heyhoy. Nu sitter jag hos Maaaaaaaaaaaaaaajsan! Vi äter Samyang Ramen, yummie.
I natt hände en högst ovanlig händelse. Jag träffade min pojkvän och vi hade sex i en buske. Poj.

Nu ska snart äta och sen kika klart på Danny the dog eftersom jag råkade missa bussen som gick till Gävle.
Jag skriver mer när jag kommer hem.

[20] Behind the sea

(13:12)

Skeppo'hoy nu åker jag till Sandviken. Som inte har något med ett skepp eller hav att göra, egentligen.

Change your mind.
I'm sorry.

[19] I wanna find whatever there's to find I wanna know how things can turn out fine

[19] Två stick och en drottning

(16:37)

Tänk att hur mycket jag än önskar det
så handlar det aldrig om mig.

Papi och jag skulle märka drottningen i dag. Vi tänkte åka ner till Stockholm och kleta nagellack på ryggen på Silvia. Nej då. Bidrottningen. Fast det gick inte så bra. Jag blev stucken av nån galning. Sen hade jag råkat trampa en ett bi lite innan också. Men jag är så cool så det gjorde inte ont. I fingret gjorde det dock bra mycket ondrare.

[18] "they create the best music I've ever heard! "

Ord kan inte beskriva det.
Rörelser kan inte beskriva det.
Jag kan inte beskriva det.
Det närmaste som kan beskriva det är du.
Och du finns inte längre.

Även då jag inte förstår ett ord så är det det finaste jag någonsin har hört.
Även då jag är helt känslokall innan så är det ingenting som kan göra mig mer känslosam.
Även då jag är full av liv innan så är det ingenting som kan göra mig så tom.
Även då jag är helt hyper innan så är det ingenting som gör mig så lugn.

Nej, det går inte att beskriva.

[17] For all the times i never never turned away (stugan)

(20:01)

Sådär ja, nu är jag redo att skriva lite mer.
Medan jag vilade härifrån låg jag i soffan med en vetekudde (heter det så?) på ryggen och kollade på tv med pappa. Det var något program som handlade om Kina och om folket som tvingas flytta. Det är ju helt sjukt egentligen! Nu kommer jag verkligen inte kunna kolla på OS när jag ska behöva tänka på de stackars kineserna som tvingats flytta ifrån sina hus in till nya lägenheter där de inte alls vill bo. Jag fattar inte att det är lagligt att bara köra i väg folk från sitt eget hem. Är det inte någon som håller med mig?

Nåja, jag ska inte skriva mer om det utan hur tiden i stugan var.
Det var som vanligt mysigt där. Eller nu ljög jag nog. Vädret var inte speciellt bra och jag har nog aldrig dödat så många myggor. Vi kunde knappt vara utomhus utan att bli helt blodtömda. Men så var det ju inte hela tiden och klättrade man sisådär 7 meter upp i en tall så var det rätt okej. Det gjorde jag. Lyssnade på Sigur och annan mysig och bra musik.
Jag tog lite bilder med såklart. Och tre, fyra blev jag faktiskt nöjd med. Varav en, två riktigt nöjd. Jag ska lägga upp en del här, även såna som inte var så speciella.
Mesta tiden var jag ute på myrarna eller uppe i trädet. Och jag tänkte "Sigur och det här är allt man behöver". Oh, så mysigt det var. Jag som har längtat så efter stugan tillsammans med Sigge.

Pappa och jag tog en liten promenad rakt ut i skogen längst en traktorväg 6 km kanske. 6 kilometer är ganska långt när man tänker efter. Det tar nästan en timme att gå, i alla fall på en såndär väg med gummistövlar. Så jag fick tid att tänka lite, då min pappa inte är den allra pratgladaste.
Jag tänkte mest på att det var jobbigt att gå och att jag började få skavsår. Men mitt i allt detta insåg jag på att det är såhär livet är. Det är som en lång vandring mot målet. På vägen stöder man på förhinder och man får lite sår och smällar. Förhindret för oss var tre bäckar vi var tvungen att korsa och såren och smällarna var mitt skavsår. Men hur jobbigt det än är så är det oftast värt allt slit. Ibland är det inte det. Den här gången var det värt det då vi rätt som det var såg två vita rumpor mellan grenarna. Det var inte några vilseleda samer som tappat sina byxor i färd med att leta rätt på sina renar som inte fanns där. Nejnej, det var kossor! Där, mitt ute i skogen. Vi hade nämligen kommit fram till vallen. Lievallen. Den höll på att rustas upp fick vi reda på av en ensam gubbe som var där och renoverade ett tak.
Pappa och jag gick runt där ett tag med kossorna och den sällskapliga 0008 och fortsatte sedan, för min del barfota, till hästskodalen. Visst låter det fint? Det är pappa som har kommit på det namnet. Det var verkligen superfint där. Som jag sa "det här är nog ett ställe som Plupp skulle vilja bo på". Jag önskar jag fick vara Plupp.

Jag älskar verkligen att vara där uppe. Ibland funderar jag på om man inte skulle flytta upp till fjällen som någon tokig människa och bo med djuren och sluta sminka sig och raka benen. Naturligtvis ångrar jag mig alltid eftersom jag också vill bo i en storstad. Jag är ofta som två människor. Jag har två helt olika sidor och vet inte riktigt vilken som är den rätta jag. Jag antar att jag är en blandning och någon gång kanske en av sidorna vinner och det är då jag har hittat mig själv på riktigt.
En sak är jag säker på i alla fall. Jag tänker aldrig sluta raka benen och bo i en liten stuga uppe i fjällen. Däremot så kan jag sluta sminka mig för ett tag och vara på besök.

[17] Sveg

(19:17)

Hey, I'm back!
Det känns som om jag har varit borta i evigheter. Huset känns främmande och jag känner nästan inte igen mig. Haha, jag antar att jag inte är van att vara hemifrån så länge.
Jag har haft det bra och massa trevligt i alla fall.
Jag var ju hos Jennifer i två dagar först. Vi gjorde ingenting speciellt direkt men det var mysigt. Vi sov i husvagnen och busade på som vanligt. Det var riktigt roligt att träffa henne igen! Vi fikade på ett café som var det häftigaste cafét som jag någonsin har varit på. Det var som... Ja, jag vet inte ens vad man ska kunna jämföra det med. Men det var som olika rum som man kunde sitta i. Vilda västern, spelrum där bordet man satt vid var som ett biljardbord, sen var det ett rum som... jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Vi satt i skräckrummet, vilket nog är det rum de har lagt ner mest tid på. Fönstret var förtäckt med brädor, det var spindelväv i taket, massor. Sen var det som blodstänk på väggarna och soffan och fåtöljerna var iklädda.. ja, som nå säckar. Sen var det tavlor från skräckfilmer och brukar som det skulle föreställa var blod i. Jag gillade verkligen alltihopa! Jag fattar inte att man kan komma på idén men jag är väldigt glad över att någon kom på det och jag antar att det inte finns många caféer som det här.

Jag orkar inte skriva ut allt vi gjorde utan lägger i stället ut lite bilder.
Jag ska gå ut lite nu och skriver och lägger in bilder från stugan lite senare.
Asiaterna måste jag bara tillägga också! Oho, vilka söta saker som finns där. Vi hejade och råkade köra förbi dem tre gånger. Sen bara blev det så att vi råkade följa efter dem in till centrum också. Men vi skulle faktiskt dit ändå.

[13] And you don't give a shit

(12:22)
Jag tänkte bara skriva och berätta att jag snart åker till Jennifer i Sveg. På tisdag hämtar pappa upp mig och vi åker till stugan i Jämtland. Jag ska verkligen försöka fota då. Men det känns som att jag har tappat allt och att alla bilder blir dåliga nu för tiden. Men nu ska jag inte tänka negativt!
Rita lite tänkte jag också för det för en mindre evighet sen jag gjorde.

Pyss!

[12] Sänghimmel är grejen

(23:04)
Okej, det vart faktiskt helt okej i rummet. Jag satte upp min sänghimmel som legat i garderoben och vilat i vår och hittade till och med en blomma.

Jag borde sluta blogga så mycket. Men åh, jag klarar det inte.
Jag slutar ladda upp så mycket på bdb när jag skriver här och det är ju ialla fall bra.

[12]

(22:02)
Jag får panik och ångest och allt däremellan. Vad tusan ska jag ta mig till med rummet? Förut var jag nöjd. Nästan äckligt nöjd och tyckte att jag hade det så mysigt. Nu blir ingenting bra. Jag vill ha grönt, massor med växter, men alla är fula eller så kan jag inte sköta dem. Så just nu har jag ingenting i fönstret i blomväg. Jag vill ha massa vitt men har i stället brunt och mörk rosa/vinröd.
Fullt med fina tavlor och saker på väggarna då jag i stället har två stora fula tavlor.
Men nej, ta inte det här som ett klagoinlägg. Verkligen inte. För jag är glad och har bara insett att det är dags för inköp av inredningsprylar.

[12] Det som är skrivet är skrivet och livet är livet

(18:09)
Gabrielle och jag pratade om livet i dag. Vi pratade om saker som hänt, vår barndom och minnen. Men även det som en dag ska hända. Vilka val man ska ta en dag och hur man vet vad som är rätt och vad man verkligen vill göra av livet.

Jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Jag har nog verkligen fått en åldersnoja. Redan. Jag menar, jag ska snart fylla sjutton år och det har inte alls varit som jag tänkt mig. Hur vet jag att det inte kommer att bli så med resten av livet?
Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv.
Jag har länge haft som mål att åka till Japan. Kanske studera där. Jag är inte alls lika sugen på det längre. Varför vill jag det så gärna? Så speciellt är det väl för tusan inte. Det jag egentligen gillar med japan är musiken och språket. Men och andra sidan, skulle någon ha på mig en ögonbindel och jag fick höra folk från olika länder är det inte alls säkert att jag skulle urskilja japanskan.
Snygga är de, ja det kan jag inte säga något annat om. Men så snygga är de inte. Det är vissa som är det, men de flesta japaner är fruktansvärt fula.
Så nej, jag vet inte längre om jag vill dit.

Mitt jobb då. Ska jag gå högskola? Utbilda mig till något riktigt? Jag vet inte. Jag skulle vilja ha ett riktigt jobb.
Som Gabrielle och jag också kom fram till. Tänk att bo här, i Ljusdal och jobba med gamlingar hela livet. (Inget illa menat om det råkar sig vara så att någon som läser det här har en mamma som gör det, alla har olika begär.) Fy fan vad meningslöst. Visste jag att mitt liv skulle se ut så skulle jag ta livet av mig nu på fläcken.
Jag vill påverka någon annas liv. Göra det bättre för någon. Det har jag haft som mål länge.
Härifrån ska jag också flytta, helst så snabbt som möjligt. Men samtidigt så vill jag inte bli ensam i någon stor stad utan att känna någon till en början.
Jag har ju två år kvar så det är ju ingen brådska ännu, men tiden går snabbt och snart är jag nog där.
Jag är så rädd, för man har bara ett liv och jag vill inte slösa bort det. Samtidigt så ska man nog inte ha för höga förväntningar på livet då man nog blir missnöjd hur det än ter sig.

Jag kan inte se mig själv som vuxen. Sitta och betala räkningar, åka bil hem från jobbet, laga mat för en hel familj, om jag har någon.
Men vem vet, om tio år har jag kanske en familj och är en helt annan människa.
Det är sjukt egentligen. För tio år sen var jag sju år och lyssnade på Spice Girls fastän jag inte alls gillade dem och dansade med mina kompisar, fastän jag inte alls kunde dansa eller någon låt vi minade till.

Även då det känns som om jag kommer sitta här i mitt rosa rum och skriva meningslösa blogg-inlägg och lyssna på musik jag egentligen inte gillar speciellt mycket tills jag dör.
På tal om mitt rosa rum föresten - det måste göra någonting åt det. Det ser ut som om en 10-åring bor här och har fulla väggarna fulla med fula tavlor samt alldeles för mycket bilder på snygga japanska killar.
Jag ska fixa till det nu med detsamma.

Jag är glad igen. Tack Gabrielle och Stina. För utan att ni egentligen inte har gjort något så har ni gjort precis vad som behövdes för att göra mig glad och glömma och se framåt. Även då, som ni just har läst, det kanske inte är något att se fram emot. Men jag ser det ändå som något jag kan skratta bort och ta med en nypa salt. Allt ordnar sig nog till slut, och allt händer också av en anledning.
Ja, så är det nog.

[11] Jag vill inte ha dig där

Du är mitt myggbett om sommaren
Du är såret i min mun
Jag vill inte ha dig där
Men jag kan inte sluta tänka på dig

[23:49]
Jag tänkte - om jag cyklar riktigt, riktigt snabbt så kanske jag kan cykla ifrån dig.
Det gick tyvärr inte.

Men jag känner mig ändå gladare.
Jag lekte med Stina i kväll och tillsammans med henne så går det inte annat än att må bra.
Jag pratade med en polis.

Nu ska jag fortsätta min kväll som jag har gjort de senaste kvällarna. Med Scrubs.

[10] "jag har verkligen inte lust att göra nåt alls"

(LÄS INTE. Jag bara klagar och tycker synd om mig själv)
(22:49)
Jag behöver någon.
Jag behöver någon som kan sitta uppe hela natten och prata om allt och ingenting. Då det bara flyter på och den verkligen lyssnar på mig. En som även behöver mig... jag kan inte skriva.
Jag har ett minimalistiskt ordförråd och ännu mindre bra saker att säga. Josse, ingen bryr sig. Ge upp och gå och gräv ned dig någon stans, för du har rätt, du behöver någon, eller något, men ingen har något att ge dig.
Jag känner mig så fruktansvärt jobbig. Jag vet att ingen vill sitta och läsa det här för jag vet att alla bara tycker att jag är en bortskämt skitunge som inte uppskattar sina vänner.
Men man får ha tider där allt bara känns skit. Och man får klaga. Speciellt när det är i ens egen underground blogg, det är inte mitt fel att ni läser. Jag skriver nu för jag är så äckligt trött på mig själv så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är bra att skriva av sig säger ju massa folk, jag hoppas de ha rätt, även då det aldrig har fungerat för mig.
Mitt största problem är nog att jag egentligen inte har något problem och därför inte kan göra något åt saken.
Vad som är ett värre problem är att jag faktiskt har problem men vill inte erkänna det då de inte alls är stora och har någon betydelse i stora hemska världen.
En bra-kväll med bra-folk och massa onyttigheter skulle nog kunna locka iväg bekymren för ett tag. Vad som är haken på det är att jag har en äcklig mensverk som nog kommer hålla i sig i alla fall i morgon också, och på söndag åker jag till Sveg.

En sak som verkligen gör mig deprimerad är att jag har insett att halva fucking lovet har gått. Jag har varit till Sandviken en gång, Sundsvall en gång och så varit i Fias stuga. That's it. I minst två veckor har jag bara suttit hemma och gjort ingenting. Det värsta är att jag skämms över det. Det känns som att jag är mobbad och inte har några vänner medans jag ser en massa andra som festar, badar och leker. Jag är inte mobbad och jag har vänner. Jag skulle kunna skylla på vädret, det vore ju enkelt. Och det har jag gjort också, men jag är faktiskt inte så säker längre. Visst, lite mer skulle man nog gjort, badat och så... Ja, jo det beror nog faktiskt på vädret.

Jag längtar samtidigt till hösten. Ooh, how I love the autum. Höst är nog bäst. Jag är dum i huvet, jag har längtat så mycket efter sommaren, efter allt jag faktiskt skulle göra i sommar. Ingenting blev som ni redan vet av, än så länge. Men nu vill jag ha skola. Det är faktiskt jäkligt bra. För hur dåligt man än mår och då man bara vill sitta hemma och göra ingenting så går man till skolan och träffar folk. Och fy tusan så roligt jag har i skolan. Det blir ju att man gör mycket mer då också eftersom man träffar så mycket folk så man kan planera bättre och hitta på saker.
Samtidigt så vet jag att det inte alls kommer att bli så kul som jag tänker det, ingenting blir ju det. Massa läxor, tidiga mornar, nya lärare (Ingen Håkis?! *gråta*), projektarbete, ansvar, miljömöten vilket gör att jag missar saker.
Nä usch, jag citerar dig "jag har verkligen inte lust att göra nåt alls".

Ge mig något att se fram emot, som jag verkligen, verkligen kan längta till.

[10] blogg, bilddagbok och lastfm

Jag har funderat lite. Och när jag har funderat så brukar det aldrig resultera någonting vilket inte ger något blogg inlägg. Då fallet är tvärt om och jag egentligen inte har något att säga så skriver jag en massa. Att ni orkar läsa sånt skit.

Varför jag inte skriver ut de saker jag verkligen grubblar över vet jag inte.
Det känns som att jag lämnar ut mig för mycket på internet. Jag menar - jag har bilddagbok där jag lägger upp bilder på saker jag har gjort och skriver även saker. Här skriver jag en massa. Mest klag och lägger ut bilder i storformat så ni kan se varenda liten fräken jag inte ens har. Dessutom har jag lastfm så alla kan se vad jag lyssnar på för musik.
Folk som inte har träffat mig kan ju nästan lära känna mig bara genom att kika dessa tre nyssnämda sidor. Grejen är bara det att de nog skulle få en totalt fel uppfattning av mig, vilket nog vissa får.
Man borde inte lära känna folk över internet. Varken genom att snoka eller prata.

[9] Nytt igen!

(21:51)
Hoho. Nu är det nytt igen.
Som ni vet så känner jag mig lite barnslig, omogen nästan. Jag tyckte min blogg såg lite omogen och barnslig ut så nu är den... PIMPED!
Jag hoppas det här kan stå sig ett tag nu.

Jag gjorde rosetter. En ful, en okej och en bra men inte min stil. Någon söt lolita skulle kunna få den.
Lägger in en bild på den, den som blev okej kommer ni nog få se så småning om ändå.
Lägger in lite andra bilder som jag tog i dag när jag ändå håller på.
Som vanligt inga speciella.

Jag försökte föresten vidga min musik... åh, vad det är jobbigt när ens ordförråd är lika stort som en skrumpen ärta. Hur som helst. Jag har laddat ner massa nytt. Jag gillade en del, men det är väldigt svårt att hitta nytt som man gillar. Tycker jag i alla fall. Gammal är nästan bäst ändå. Även då jag tröttnat på massor.

(försök kommentera igen?)

[9] Jag vill ha allting

(16:09)
I dag har jag rensat klart på datorn. Eller nästan i alla fall. Jag har tagit bort 1350 bilder/filmer/låtar. Mest bilder. Jag skulle säkert kunna radera lika många till utan att man skulle märka det.
Jag fattar inte att jag kan samla på mig så mycket. Jag rensar ändå bland dem kanske två, tre gånger om året. Jag måste verkligen sluta ta så mycket onödiga kort. Och radera dem från början i stället.
Men jag älskar verkligen bilder. Minnen. Men iofs.. att ha sju suddiga bilder på en väg i Gävle är ju inte så mycket att spara på.

I kväll ska jag försöka att få mamma att hjälpa mig att göra lite hårrosetter. Hoho, det är sött.

[8] Det gjorde ont och jag skrek

(20:28)
Oh, jösses. Jag har nog inte ätit så mycket jag gjorde i dag på väldigt länge. Det är nog sant att medicinen gör mig både hungrigare och tröttare. Vilket bara är bra då jag lägger mig på kvällen och inte tidigt på morgonen. Och det skadar ju inte att äta upp mig lite, även då jag inte ser mig som smal alls. Jag åt tre köttbitar och en korv med strips och en loka. Yummie, det du Gabrielle, jag kan jag med! Haha.
Det var ungefär en timme sen och nu är jag superhungrig igen. Jag är jämt hungrig, men det är inget nytt.

Det gick bra på sjukhuset i dag. De skulle bara ta två rör och jag låg ned.
"-Det gjorde ont och jag skrek, men doktorn sa jag var duktig ändå!
- Jaa, du har varit så duktig så. Och om du nu lovar mormor att bli glad igen så ska du få preciiis vad du vill.
Anton snorar och ser på sin mormor - Då vill jag ha en julgran!"
Ungefär sådär var det. Även då jag inte skrek utan grät och det var mamma jag fick sakerna ifrån.
Jag fick pärlor och band att göra rosetter till håret av, fika och Kent - Vapen & Ammunition.
Inte den nyaste skivan direkt, men jag har ingen skiva med kent alls och det var den som fanns och jag ville ha en.

Nu ska jag nog hitta något att äta. Kanske kaffe och kakor. Eller nudlar. Jag har köpt med currysmak. Hoppas det är gott!