Haunted house make a secret

Nu är jag hemma igen.
Även
nervositeten
saknaden
längtan
ensamheten
gnaget
i min mage är hemma igen.

Jag har varit i Nor med Jennifer och sovit i ett spökhus.
Vi har legat ute i natten på en filt och kollat på stjärnfallen och lyssnat på underbara Sigur. Ára bátur gjorde sig så himla bra den natten (låten som skall spelas på min begravning, jaow).
Vi har gått runt i huset och spelat på några av alla de dragspelen som fanns där, kollat på gamla grejer, lekt flickor med skägg, lekt på stranden, lekt med Molly. Lekt och lekt och lekt som om det inte fanns några dåliga tider. Vi har även spelat spel och umgåts med hennes föräldrar och morfar.
Det är knepigt. Jag har träffat hennes familj två gånger och ändå så är det den familjen jag trvis bäst med av alla mina vänners.
- Wierd.
- Word.
Sommaren blev som ni vet inte som jag hade tänkt den. Men det här som avslut gjorde den inte så tokig ändå. Det här är en av de bästa sakerna jag har gjort i sommar.

Jag har försökt leka lite fotograf också, jag kanske är nöjd med någon bild. Men jag vet inte... ska jag lägga upp bilderna?
Jag har drabbats av en känsla där det bara känns som att folk skrattar åt mina bilder och texter.
På bilddagboken och här. Jag vill snart inte skriva blogg heller.
Fan.
(Hur många är ni försesten som läser? 5? 6? 10? Lämna gärna en kommentar och låt mig veta.)

Ni kanske undrar föresten om det hände något med tanke på att vi sov i ett spökhus. Det hände ingenting. Tråkigt. Molly såg någonting i hallen som hon satt och kollade på och följde med blicken, rakt i tomma intet. Helen hörde en gammal radio med kvinnor som pratade på natten och vattendunken blev tom två gånger utan att vi tog vatten ur den och utan att den läckte.
Men jag vet inte. Det finns väl någon lokisk förklaring.
Ingenting hände i huset när vi sov där i alla fall. Tråkigt som sagt var.