It was a terrible crash

Jag har blivit smågalen i Panic! at the disco igen.
Jag minns till och med första gången jag hörde dem, precis som An Cafe. Jag antar att det var ungefär den.. tja. 15-16 Juli 2006. Alltså två år sedan.
Mamma och jag var i mitt rum och MTV/ZTV stod på och tjoffs så kom I write sins not tragedies. Och sen bah, tjopp så vart jag fast.
Och jaa..., jag har inte tröttnat än. Men nu är det nog starkade än någonsin. Jag verkligen älskar den nya stilen.
Kvällen har jag spenderat med att kika runt på youtube på knasungarna. Love.
Det känns faktiskt, tro det eller ej, som med An Cafe.
Fast inte riktigt. Ingenting kan mäta sig med An Cafe. Jag tror faktiskt inte det.
Trots att jag har börjat tröttna på dem igen så kan jag inte låta bli att prata om dem.
I kväll när mamma och jag satt och målade (Jag målade Miku. Oooh, big surprise) pratade och pratade jag om dem. "Tänk att jag har träffat honom! ... Åh, jag la ut 800 kr när jag träffade dem. Det var det så lätt värt! Skiva, bag, T-shirt.. osv. Men Vaah, tycker du att han ser ut som en tjej, Mattis? ... Åh, hihihi, nu kom jag och tänka på en intervju då säger han "Nyappy... nyappyy~!.." Sådär håller jag på. - På riktigt.

Även då jag har tröttnat. Det kommer väl förmodligen tillbaka, men ändå. Det är rätt skönt faktiskt. Men samtidigt tråkigt. Det känns som mycket av mig har försvunnit.
Tänk er att ni har badat i ett gyttjebad och sen rullat er i fjädrar, pärlor, paljetter och andra fina saker. + Massa skit som också fastnat i leran. Sen gårn ni och duschar av er allt för att göra samma sak om igen, men i en annan grop. Så känns det för mig nu. Jag står i duschen och vet inte vilken skit jag ska rulla mig i. Så just nu är jag alldeles ren och tom. Naken.
Som att få börja om på nytt. Ja, det är skönt.