Kärlek är en såndär fin sak som man vill dela med en eller några speciella människor.
An Cafe är en sådan sak.
Jag blir så less på folk som säger att jag blir arg över att dem går på TV, radio och finns i tidningar bara för att jag vill ha dem för mig själv. Eftersom det är totalt jättefel. Därför ska jag försöka klura ut vad som gör att jag blir så ledsen. För ärligt talat så vet jag inte själv.
Jag tror att det är som jag sa nyss, att jag vill dela dem med några andra. Nu tycker ni att det låter jättefel det med, men om ni tycker det så kan ni läsa samanfattningen jag tänker skriva i slutet, för det kommer komma mycket tankar fram och tillbaka nu, och jag skriver för min egen skull nu.
Men. Ja. Lixom att ha någonting gemensamt med andra cafekko's. Någonting som bara vi vet om och gillar. En egen liten värld. Förut så var det "ååh, en cafekko, ihk nyappyhej!". Det var så mysigt.
Och jag sitter hellre hela natten framför youtube och kikar med kass kvalité på en intervju utan text eller letar ihjäl mig och det blir världens nyappymoment när jag hittar text, än att få det helt färdigt med bra kvalité och textad på TV:n. Jag skriver hellre ut småbilder för att ha upp på väggarna itsället för att få hemsickade posters med OKEJ-tidningar.
Det är mysigt och känns mycket bättre. Jag vet inte bättre hur jag kan förklara det. Det kändes som om jag delade någonting fint med folk. Att även om vi inte kände varandra så hade vi någonting gemensamt. Och... många som lyssnar på An cafe blir ju helt hypergalna i dem, lika som jag. Det är någonting med dem. Och ärligt talat så vill jag inte dela det med hela världen. Ni får tycka att jag är elak och dum i huvudet. Men det spelar ingen roll. Det enda det bevisar är att ni inte är några cafekko's. För jag vet att ungefär alla dem tycker som jag.
En sak som också gör mig arg är att jag inte förstår varför. Varför nu ett sådant intresse för japansk musik? Och varför just An Cafe?
Jag hatar när saker bli så överdrivna. Som TH. Folk är ju som galna. Fler än de som tycker om dem hatar dem. Varför bry sig då? Nä, jag vill bara att allt ska vara som förut. Jag gillade det som det var. Dessutom så känns det som om det kommer bli allt eller inget. Antingen så finns dem inte alls, bara i japan och på internet, eller så blir dem brakstora och finns precis överallt och alla känner till dem. Det känns illa! För visst kan de väl få gå på TV (det känns som jag respekterar mer och mer med tiden som går. Vänjer mig). Jag menar vi kan ju ta vilken grupp som helst ungefär. Vi tar t.ex The Knife. Dem går ju också på TV men är ju inte speciellt superstora ändå. Så länge det är så kan jag nog acceptera det.
Jag vet faktiskt inte om jag har kommit fram till något. Jag antar att det är så att jag vill dela dem med några och inte vill ha allt så uppförstorat. Jag tycker att saker ska vara som från början. Jag vill ha tillbaka Bou och Mikus myskoröst. Suck.
Nä. Och det värsta är. Att det känns som att om dem blir superkänd, som kommer jag inte vilja lyssna på dem längre. För jag skulle inte vilja vara lika töntig som alla nya fjant fail 12 åriga wapanes cafekkos.
Folk som läser det här, som nog inte är så många, tycker nog nu att jag är dum i huvet som sagt. Men sure, tyck vad ni vill. Innebär bara att ni inte är cafekkos vilket innebär att det finns färre.
Adjö.
