Att kunna

Jag önskar jag kunde skriva. På riktigt. Kunna skriva berättelser och dikter. Även blogg-inlägg. Jag undrar hur många som egentligen läser min blogg. Haha. En högst kanske.
Känn dig speciell, stackars människa.

Jag är jättesugen på att rita den där sjätte bilden på Miku. Men nu är klockan snart elva och jag borde sova.
Det får bli en annan dag. Kanske i morgon om jag inte kollar på Borat med Gabrielle då. Den lånade jag också. Filmen jag skulle kolla på ikväll klarade jag inte av. Usch!

Egypten

Det är konstigt egentligen. Tiden. Hur snabbt den kan gå ibland, och så segt andra gånger. Att den har funnits så länge. Att världen har funnits så länge. Flera miljoner år, ändå gör vi ungefär samma sak som då, fast på enklare sätt. Sover, handlar/jagar mat, gör barn, uppfostrar barn, sover. Skillnaden nu är ungefär att vi har något intresse som vi kan ägna mer tid åt. Och vi har ännu inte hunnit förstå hur vi ska lösa krig även då ingen alls vinner på det. Konstigt.

Varför jag kom på det här just nu är för att jag har skrvit om Egypten åt Emelie, Veronica och mig. Antngen är jag dum, snäll eller har ingenting annat att göra. Jag tror på alla tre.

Jaaaaja, nu ska jag nog kolla på en film jag lånade på bibblan idag. Det är också konstigt föresten. Att man får låna filmer. Gratis. Bara lämna sitt personnummer och man får ha den i en månad. (Eller är det en vecka? Måste ta reda på det så jag hinner lämna in den i tid.) Annars får man ju betala över hundra kronor och så ser man kanske bara på den en två gånger. Eller hyra på en videobutik. Då kostar det ungefär 30 kr och man får ha den ett dygn. Wierd.

Bye Nyappy!

Rita

Idag ritade jag helt klart en ny Miku-bild. Den vart inte speciellt bra, men jag håller på att lära mig. Varje gång lär jag mig något nytt, så när jag har ritat honom 10-15 gånger så kanske det äntligen blir bra. Det här vart nog... den sjätte eller så.
Jag kollade igenom de andra och såg hur otroligt jätteolikt de var. Men det är kul, för då ser jag ju att det går framåt.

Jag har föresten kollat igenom gamla bilder över huvudtaget. Det är roligt. För som jag nyss sa, jag ser att jag utvecklar mig. Även om andra inte ser det.

Ikväll tror jag nog att jag ska börja på en sjunde. (Ungefär alla på bilden är ett år gamla bilder)

An Cafe

Det är snart två veckor sedan, men bättre sent än aldrig. 16/3-08

Dagen började med att jag vaknade upp på hotelet i Stockholm dagen efter jag anlänt från England. Jag smsade lite med Maria och Robert som sa att han inte skulle gå på skivsigneringen.

Dagen innan hade jag även fått reda på att Becka inte skulle gå så då var det bara Maria och Johanna kvar som jag skulle gå med. Jag som trodde att det skulle bli så många från början.

Jag åt lite frukost och gjorde mig i ordning och gick sedan ut på stan och åt på Mc Donald's med mamma.
Efter det gick vi in i en liten Kinabutik - Kina li - där fanns det massor med Hello Kitty saker så
jag shoppade naturligtvis lite, även då jag trodde att jag hade tröttnat på henne.

Mamma och jag begav oss sedan tillbaka till hotelet för att äta lite mer och ladda min mobil.
Mätta och med laddad mobil gick vi sedan till gamla stan där jag skulle möta Maria och Johanna
och där skivsigneringen var.

Det var rejält krångligt att hitta Maria och Johanna eftersom ingen av oss hittar speciellt bra i Stockholm. Men till slut såg jag två små söta rödtottar stå och vinka vid brandkontoret. Jag lämnade mamma och vi gick till Sound Pollution där det var lååång kö redan. Vilket jag redan hade förstått, då vi kom bara någon halv timme innan de kom. Vi stod där och väntade ett bra tag och jag hade lite ont i magen.
Maria började prata med en tjej som jag tyvärr inte minns vad hon heter, men hon var väldigt trevlig ialla fall.

Jag gick lite fram och tillbaka och kollade på kön och alla wappaneser i den. Där träffade jag plötsligt på Louise (hejlimelilabuss@bdb). Det var väldigt kul eftersom jag bara har pratat med henne lite på bilddagboken och så stod hon bara där!
"Ljusdalingar" såg jag med. Det var skojs.

Vi kände att tiden började gå väldigt snabbt och kön var fortfarande väldigt lång, så vi gick fram och ställde oss med henne. Även Josse, som hade kommit som var kompis med hon som jag inte minns namnet på.
Sen började vi, eller åtminstånde Maria eller vem det var, prata med en tjej som stod en bit längre fram, så då hoppade vi dit.
På så sätt kom vi närmare och närmare ingången och drömmen om att träffa An Cafe!

Till slut så var vi inne i klumpen av "kö" och nu i efterhand så känns det bara underbart, även
då jag höll på att bli ihjälklämd och få lungan punkterad. Alla tröck på, även jag, pga. att alla tröck och trängde sig.
"Fem till!" hörde jag plötsligt vakten ropa och Maria tryckte sig in och drog mig med. Vi var inne!

Jag gick fram till kassan och stammade fram "Ka..kan man köpa skivor här?" Det kunde man, konstigt nog då vi faktiskt var i en skivbutik. 170 kr kostade dem och jag slevade upp två hundra lappar och tänkte inte ens på växeln. Jag fick min skiva och såg sedan att Teruki satt nästan alldeles bakom mig. Hjärtat började banka i bröstet på mig och jag minns inte hur skivan eller jag kom fram till bordet men det gjorde den ialla fall. Jag stod bara där och sa "oh my god... oh my god..." tyst för mig själv och kunde inte förstå att drömmen äntligen hade blivit sann!

Han sträckte fram handen för att hälsa och tittade så lungt på mig, trots att jag var nära att explodera. Brevid honom satt Takuya, och honom har jag inget minne alls av.
Sen var det äntligen dags... det var Miku som var nästa att signera skivan.
Känslan där kan jag inte minnas eller beskriva, men jag antar att det var en av de bästa i hela mitt liv. Hans ögon var så otroligt stora och omgivna av långa ögonfransar. Hans hår var alldeles platt och gjorde att hela ansiktet såg större ut.

Jag kom på att det här var ögonblicket jag längtat efter i så många månader,
så jag försökte skärpa mig och kunde faktiskt få fram frågan om han kunde signera min sko som jag plockade upp ur en svart påse, som såg ut som en hundbajs påse från en kiosk i London.
Och visst kunde han det. Japaner är så artiga och kan inte säga nej har jag lärt mig. Jag blev, om det är möjligt, ännu mer tom, både i huvudet och på ord. Han var så söt och kollade mig så utforskande, lungt och förstående.

Jag försökte ta ett kort på honom men en av vakttanterna sa åt mig, så det blev bara på hans bröst. Jag önskar jag bara hade hållt kvar kameran liiiite till. Men en bild fick jag ju ändå, på Miku, Kanon och Yuuki.

Kanon har jag inte heller något minne av, mer än att jag kom på att jag hade glömt att hälsa på Miku när jag kom till han, och jag kunde ju inte åka därifrån utan att få röra Miku! Så jag skyndade mig att sträcka fram handen till honom.

Sist, men faktiskt inte minst, var det Yuukis tur. Han är faktiskt väldigt söt irl, speciellt i peronligheten.
Han hälsade med båda händerna och log så sött. När jag stod där så kom jag på att
jag hade glömt att fråga om jag fick en kram av Miku, så jag tänkte att Yuuki är ju bättre än ingen alls, så jag sträckte mig fram för att få en kram, men då var vakten snabb igen och sa att jag inte fick. Jag sa förlåt och gick.

När jag skulle gå så var jag så chockad av händelsen så jag började prata engelska med de som jobbade där också "We..were shall I go out?" hon visade vägen och då började jag gråta. Äntligen, ÄNTLIGEN, hade jag fått träffat mina största idoler, det som jag alltid hade trott var en omöjlighet. Alla gånger jag gråtit medans jag kollat på dem på Youtube - live, alla gånger de har muntrat upp mig, alla gånger jag har fått en glädjeklump i magen då nya bilder kommit upp, alla de gånger jag har fått en klump i halsen och floder i ögonen av att se Bous sista live, alla gånger jag aldrig trott att jag skulle få träffa, eller ens se de här underbara människorna. Nu hade jag fått gjort det. Det var en sån sjukt underbar känsla.

När vi kom ut på gatan igen så var det fler som grät. Men inte av glädje - signeringen var slut och de fick inte komma in. Jag var en av de fem sista som kom in. En av de fem sista! Jag kan inte förstå det än, vilken otrolig tur jag haft. Samtidigt som jag kände sånt medlidande för de som låg på gatan och grät för de inte hade kommit in även då de köat så mycket längre innan mig.


Johanna, Maria och jag kände att vi var lite hungriga så vi bestämde oss för att hitta ett litet cafe med inte så mycket folk på.
På vägen träffade vi Amanda. En tjej som Maria pratar med på bilddagboken, så hon följde med.
Och mysigt cafe hittade vi också. Jag beställde en supergod ostmacka och kände att jag mådde bättre i magen.
Klockan gick fort och snart var det dags för konserten så vi sa hejdå till Amanda och vandrade till tågcentralen där vi fick skjuts av Johannas mamma och pappa.

Men att hitta till fryshuset var verkligen inte det lättaste. Vi vimsade runt i över en halvtimme, klockan gick snabbt och Maria och jag började bli väldigt nervösa och oroliga. Klockan var sex. Dörrarna öppnades halv åtta och vi visste att det var folk som hade köat hela dagen.
Vi gick in på en mack för andra gången och frågade efter vägen, jag kissade för andra gången och efter att ha åkt förbi globen en andra gång var vi äntligen rätt! FRY HUSET stod det med stora, röda, bokstäver och vi skyndade ut i det halvregniga värdet. Väl ute kom jag, till mina förskräckelse - då ungefär min största rädsla är att få tinitus - på att jag hade glömt öronpropparna i väskan i Johannas föräldrars bil, som nu var långt borta. Jag sa att hittade jag inte några öronproppar så gick jag inte in, men alla sa att de sålde det i garderoben, jag kände mig ändå inte riktigt lugn men försökte att ha kul ändå.

Robert hade jag tänkt att träffa på konserten med, så jag och Maria tog en tur och skrek "ROOOOOOBEEEEERT!!" det högsta vi kunde, folk tittade lite på oss, men ingen Robert syntes till. Dock träffade vi Amanda igen, som inte hade någon biljett. Även Louise såg vi, som var lite ledsen eftersom hon var en av de många som inte hade kommit in på skivsigneringen. Flickan med namn jag inte minns och Josse träffade vi ockdå de ställde sig med oss i kön. Där visste även folket sån tur var, hur man köade så det gick väldigt bra, och även då vi kom sent så var det ändå många fler som kom efter oss.

När vi stod i trappan och var så nära att komma in kom jag på att jag hade lite pengar och det fanns en liten shop därinne, så jag skulle äntligen få en An Cafe-tröja.
Jag såg en lapp om att det fanns en bank 300 meter bort så jag sprang med all min ork dit. På vägen tillbaka värkte det i magen och jag kunde knappt andas, men jag var så nära. När jag kom tillbaka till kön så var de inte längre kvar, jag kröp under inhängnads plasten och kom äntligen in i själva byggnaden. Där såg jag Maria och blev lugn. Hon kom och hämtade mig och visade mig vägen till garderoben, där man även - till all lycka - kunde köpa öronproppar!
Shopen var alldeles brevid, men Maria tyckte att det var smartare att gå in och få bra platser och handla sen. Jag höll med och hoppades för mitt liv att sakerna skulle vara kvar när konserten var slut.

När vi kom in i lokalen där konserten ägde rum så blev jag chockad. Vad litet det var! Scenen var en liten fjutt och rummet var inte större än vårt hus x2. Men eftersom det bara var 800 caffeko's, och några andra vilsna människor som följt med sina kompisar, som Johanna till exempel, som hade fått biljetter, så var det kanske inte så konstigt att det inte var större.
Speciellt med tanke på att det även fanns en liten övervåning.

Vi hanmade ungefär i mitten och så kom de äntligen ut på den lilla scenen och började spela. Jag blundade och bara njöt ibland. Att jag äntligen är här, tänkte jag. Att jag får stå i det här havet med galna, svettiga, Caffeko's med konstiga frissyrer som kommer i ansiktet på mig. Men det gjorde ingenting. Inte heller att svetten rann under luggen på mig och att jag hade ont i fötterna.

Efter någon låt pressenterade Miku bandet och pratade lite på halvdålig engelska "Ehm.. I'm not so god at English.. but, but, but.. I will try my BEST!" Jubel, skrik, händer i luften, blinkande lampor, nyappy!

Han sa även att de älskade Stockholm och lovade att komma tillbaka, jag hoppas att jag kan lita på honom.

Folk gick och lämnade små tomrum i folkmassan, som snabbt blev igentäppta av trötta, svettiga, överlyckliga caffeko's. På så sätt kom vi längre och längre fram.

När Miku plötsligt sa att de var sista låten kändes det som att ingen tid hade gått och jag inte alls ville gå, så började alla tycka sig längre och längre fram. Många fick en handklapp. Inte jag, men jag var väldigt nöjd med min sko som blev signerad och att jag var en av de fem sista, en av de fem sista som kom in.

Plötsligt såg jag inte Maria någonstans och det var slut och alla började gå ut. Jag kände att jag inte hade tid att leta rätt på henne just då, så jag skyndade mig istället in till "kön" vid shoppen. Folket hade glömt hur man köade igen. Men tillslut så kom jag äntligen fram och köpte en bag och en lite liten T-shirt, den enda storleken som fanns kvar. Men det är ju bättre än ingenting, tänkte jag än en gång.

När jag kom ut ur folkmassan såg jag Maria stå och spejja från ett litet staket. Hon hade svimmat därinne av näringsbrist och brist på luft.

Det tog ett tag att komma ut, och Maria skulle köpa en T-shirt, men de var slut, så äntligen var vi ute i friska luften.
Maria och Johanna packade in sig i Johannas bil och åkte iväg och jag gick ensam mot södermalm i natten och mötte mamma på vägen.


Det här är en dag jag alltid kommer att minnas. Minnas som en utav de bästa dagarna i mitt liv.
800 kr la jag ut på konserten och allt jag köpte där, och det var det lätt värt! Mamma och andra sidan la ut ett par tusen, på flyg hem åt mig, hotel, taxi och tåg. Jag måste komma ihåg att tacka henne för det en dag.

Länge sen

Hejåhå, nu var det nästan en månad sen jag skev. Jag kan inte förstå det. Att det har gått så snabbt. En månad, bara sådär.


Men mycket har jag hunnit med ändå. Jag åkte till England, åkte till sthlm med mami och bodde på hotel. Gick på An Cafe, fick min sko signerad, glömde ge armbanden i mitt chocktillstånd av att faktiskt stå en meter ifrån mina allra största idoler ever. Så jag kastade upp dem på scenen medans de spelade i stället. De reagarede inte och de slängde dem förmobligen när de städade, men det såg lite små heftigt ut när de flög där igenom strålkastarljuset. Efter det gick jag tillbaka till hotelet. Nästa dag åkte vi till e-tuna där jag blev sjuk och åkte direkt hem istället för tillbaka till sthlm där jag skulle gå på museum med hela estetiska.

Nu på lovet har jag inte gjort så mycket. Mest sutit här framför datorn och kollat på An Cafe. Gosh.. lite nörd-utan-liv-varning, men jag gillar't. Förutom då jag sitter uppe till två, som jag har gjort de flesta gånger.
Men jag har även hunnit med att leka med Gabrielle en del, vart på kalas hos Emelie eftersom Sofie fyllde år, lekt på Ljusdal med Stina och en Let's dance kväll med Isabelle.

Nu när det bara är en dag kvar till skolan börjar igen har jag börjat inse att jag har väldigt mycket att göra i skolan.

Jag ska läsa två böcker; desert flower och ett öga rött. Desert flower är bra, på engelska och jag har nästan hunnit halvvägs. Ett öga rött är dålig, på "ishiska" och jag har läst några sidor.
Båda ska vara klara nästa vecka, tror jag.
På måndag ska jag ha en redovisning om resan till England. (alla ska prata om någonting) Jag vill hellre prata om An Cafe konserten. Men det finns ju mer att prata om england än mitt evinneliga tjat om An Cafe hela tiden. (Ni ska ialla fall få läsa om det)
Dessutom så har jag prov i varmkök och matteprov snart någon gång. Yay!

Det känns faktiskt skönt att skriva här igen, det är mycket bättre än bdb, som nu dessutom har blivit så ful och fjantig. Lunar-wannabe.
Jag tycker att allt ska vara som det alltid ha vart. Bilddagboken ska se ut som den alltid har gjort, du ska vara som du alltid ha vart, hon ska inte sluta färga håret, An Cafe ska inte vara med på TV. Små skitsaker som betyder så lite betyder så mycket för mig.

ojpoj

Åh, jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig på An Cafe. Jag känner mig fail hur jag än klär mig. Antligen så känner jag mig supertråkig, inte som jag eller helt fel.
Men värre problem finns ju.

Bestis

Jag har just pärlat armband som jag ska ge till An Cafe. Hihi. Jag är så happiii!
Hoppas jag kommer kunna ge dom till dom och även få min sko signerad av Miku. Det skulle vara bästast. <3

Snart kommer bestis-Madde också. Vi har inte lekt på ett år ungefär. Bara på dex lite. Så det ska bli massa skojs!

Jaja, jag har nästan börjat tröttna på det här med blogg och det känns som att färre läser nu än innan jag skev ut den på bdb. Hur nu det skulle kunna gå till.

Leka

Hej hej på dej min köttbulle.

Nu är jag hemma hos Stinis med Gabrielle.
Vi har kollat på Pocahontas och lite så. Björn Gustavsson och Tobbe från en annan del av köping. Så härliga människor!

Nu ska vi snart kika på Pocahontas 2 och sen sova, för i morgon ska vi upp tidigt och åka till Gävle och shoppilishoppa lite.

Vill inte

Jag vill inte åka på den här jävla resan.
Jag vill inte vara tjej och måsta äta massa piller som kanske ändå inte fungerar.
Jag vill inte att allt ska köra ihop sig.
Jag vill inte inte ha någon aning om någnting med An Cafe.
Jag vill inte ha ont i huvudet.
Jag vill inte vakna upp varje morgon och vara orolig.
Jag vill inte åka flyg ensam hem.
Jag vill inte gnälla när jag vet hur dåligt dom har det i Afrika/Asien osv.

Jag vill inte inte se fram emot något som kan bli så roligt egentligen.

Fan.